Det är sånt här som får en att undvika både kvällspressen och den sk "bloggsfären":
VILKEN FÖRVIRRAD KILLE
En partsinlaga rätt av...och hans jävla artikel har Expressen mage att publicera. Man blir matt.
/M
23.17
[3 kommentarer]
Har alltid varit en anglofil. Inbillar jag mig. Det är naturligtvis inte sant utan precis som alla andra tyckte jag att the united states of whatever var the shit under hela min uppväxt. Det var först lite senare jag fattade att det var England som var grejen.
Och USA stod ju verkligligen för motpolen till Sovjet, som var det man var rädd för då..och som jag lärt mig att hata hemma. Farfar skulle vända sig i graven om han skulle få veta att jag skulle rösta på VPK... Min farfar var i Sovjet under kriget, det andra. Såg den där finska filmen Tali Ihantala - Slaget om Finland för ett tag sen med pappa. Där någonstans var min farfar. Pappa grät. Jag grät. Brorsan grät.
Stickspår. Men kom att tänka på det när jag såg This is England nu ikväll...då H och V är hos Hs mamma över natten. Borde väl egentligen sova ikapp men istället tittar jag ikapp film.
I slutscenen begraver lille Shaun Englands flagga i Nordsjön till tonerna av soundtracket från mitt liv innan H...och innan dess såklart också. Men det blev aktuellt där...emellan A och H att man spelade rätt mycket av den här varan:
"So for once in my life
let me get what I want
lord knows it would be the first time"
Vilket såklart är lögn. Jag har varit extremt priviligerad. Och är det än.
Men tanken att det är lite för bra för att vara sant slår mig när jag tänker på V och hur mycket jag saknar henne, fast jag ju träffade henne i morse. Och när jag ser föräldrarna krama om sina söner som kommer hem från Falklandskriget på kajen där i England...då undrar jag vad jag hade gjort själv i sån situation. Hade jag ens låtit min son åka.
Och precis då fattar jag varför pappa grät den där natten på Klarabergsviadukten när jag stod där helt ensam i regnet som i givakt. Allt går igen. Tjechov style.
/M
00.50
[kommentar]
V, hon som håller mig vaken numera är så sjukt fin. Jag är mållös nästan jämt.
När jag sitter på jobbet slår det mig ibland att hon finns där hemma med H…och det blir liksom inte verkligt förrän jag tar fram mobilen och tittar på henne. Det är som Kant och dom där strumporna i byrålådan…upphör V att finnas när jag lämnar vår våååning på Norrmälarstrand? Det känns så… Det är en uppfyllande känsla när man väl kommer hem och hon är där..och ler mot mig när hon ser mig. Jag börjar förstå det där…att man gör precis vad som helst för sina barn. Antar att det är själva meningen. Med allt.
Helgen var festivitas för hela pengen. V börjar bli ett kroglejon redan. Och medan de missunnsamma kärringarna glor dricker min vackra kvinna blytungt Ribera och porlande champagne till ljudet av pärlor som gnids mot varandra. När Stockholm är som vackrast är det som i Johan Klings ’Darling’…som för övrigt är det närmsta man kommer himmelske Pedro A på den här sidan alperna…när Stockholm är som vackrast alltså…så minns man all degen som man måste bränt här. Gjorde det ganska ofta i helgen…mindes alltså.
Marit Bergman är tillbaka i Stockholm för att spela och jag läser lite intervjuer med henne om livet i NY och sådär. Känns ju jävligt…vad ska man säga…provocerande någonstans. Provocerande eftersom man själv aldrig skulle få för sig att flytta till New York hur mycket man än skulle vilja. Som en annan jävla Ulf Lundell sitter man ju fast här och tänker på europeiska storflygplatser och Brooklyn men utan att lyfta på arslet. Det är det som är Stockholmsförbannelsen och som jag nu alltså bjudit min dotter på pin tji…tamejfan. Helt medvetet är det i alla fall…eftersom jag vägrar lämna stan nomatter what. Och hon kommer ju likt mig inte ha någon mormor och farmor som bor i Knäckebrödhult att åka till på julen utan hon får gott sitta där och uggla som jag gjorde på Västmannagatan dagen innan julafton och glo ut på en gård där det var kolsvart i varenda fönster…och lyssna på Jussi Björling, eventuellt med ackompanjemang av Gammal Norrlands Akvavit. Och aldrig någonsin flytta härifrån.
Och man hittar ju överallt och sådär…som i Orups sång...
…och man vet att det aldrig kommer att bli som Karin Boye. För det är målet som är mödan värt.
/M
17.41
[2 kommentarer]
I tidningen City stod det idag att anmälningarna till sjukvårdens ansvarsnämnd bara ökar…samtidigt som 98% av fallen avslås. Det säger en del om tillståndet i nationen. I DN imorse läste jag om att staten föreslås att flyga hem svenskar i händelse av force majeur-liknande händelser…typ naturkatastrofer. Vi har blivit et folk av sillryggar alldeles uppenbart. Sverker Olofssons PLUS har absolut bidragit till den allmänna uppfattningen att kunden alltid har rätt…och att ”kunden” lika gärna kan stavas ”den sjuke” eller ”medborgaren i nationen Sverige”. Läser man längre ned i CITY-artikeln får man veta att de som får avslag i ansvarsnämnden ofta ”känner sig kränkta”. Med Zerembas artikelserie i DN om Lärarhögskolan i Stockholm i färskt minne så nickar man ju bara instämmande…
”Vi byggde ett samhälle där vi skulle slippa behöva varandra…vi är på väg att lyckas…” har Lundell sagt…och det stämmer ju i mycket. Men å andra sidan har det veka svenska folket aldrig varit i större behov av staten än nu.
För övrigt bör mentalsjukhusen öppnas. Vem som helst som läser tidningen dagligen borde ha tänkt tanken…
/M
14.00
[kommentar]
