odenplan.nu eller övreöstermalm.nu är M...en man emellan trettio och förtio...levde på och kring just Odenplan i landets huvudstad i många år. Inte längre ensam..och inte längre kvar på Odenplan. Numera övre Östermalm, efter ett drygt årslångt stopp på Kungsholmstorg.
Har skrivit här sedan sommaren 2005 då jag var i rätt svajig form..det blev värre och höll på att sluta illa. Men en dag på ett av mina stamhak kom en lapp till mitt bord och på den stod två ord och nio siffror.
Ser Lars Danielsson i SVTs morgonsoffA och känner att jag tycker synd om människan. Av lite olika skäl, men främst och absolut mest för att han faktiskt behandlats som skit av media. Ingen jag känner eller pratat med har brytt sig ett spår om Lars-Danielsson-affären...tvärtom har alla tyckt att medierna verkar vara de enda som gör i brallorna. Nu väljer han att själv ta bladet från munnen...och då är det igång igen. Sure, han kan få skylla sig själv denna gång kanske några tycker...men nej..det här är svenskheten när den är som sämst. Rutten. Jakten på syndabockar...det är det vi njuter mest av...som det verkar. Stundtals ett folk utan ryggrad. Man skäms vid åtanken.
Och så har något akademiskt ljushuvud ägnat en massa tid och pengar åt att komma fram till att män är större miljöbovar än kvinnor. Inte nog med att man hade kunnat räkna ut det genom att bara titta ut genom fönstret valfri morgon...det kommer ju säkerligen också att anändas som slagträ både till höger och vänster utan någon egentlig bärkraft. Ytterligare ett exempel på svenskhetens grumligare sidor...
...tillsammans med folk som byter efternamn för att verka finare än dom är. Även det ett jävla otyg. Och typiskt svenskt.
Brukar sällan skriva om fotboll här eftersom en majoritet av landets befolkning ändå inte förstår sig på det...eller mig. Men efter gårdagens överkörning kan jag inte säga annat än...att det känns lite som guldspel.
Här hade jag skrivit ett riktigt långt jävla inlägg...som jag raderat...men har sparat lokalt...på den här datorn. Kanske kommer jag att publicera det igen. Vette fan om jag törs.
Det handlar om tiden innan H, och hur saker blev som det blev. Jag mådde kass då. Även när jag mådde bra så mådde jag i någon mening kass. Och...det var en del som hände där innan...som jag aldrig skrev om..för att jag skämdes lite...men som jag idag inser inte alls var on my account. Det var fan så att jag blev illa behandlad...och njag såg inte det då. H har fått mig att förstå det...sedär...ännu en anledning till att hon är kvinnan i mitt liv.
Men den här borttagna texten. Mmm...den som läst här länge anar kanske vartåt det barkar. Men jag tror jag sparar det till min roman. Som kommer. Någon gång kommer den. Ha!
Här Bruce med Suicides legendariska Dream Baby Dream:
Sedan dess har jag:
Slutat träffa I
Gått i terapi
Hängt läpp
Famlat i natten
Haft svår bakfylleångest
Spenderat massor av pengar på krogen
Träffat H
Flyttat ihop med H
Blivit glad
Sålt familjeföretaget
Blivit lycklig
Gjort H med barn
Spenderat pengar på krogen
Inte illa, på min ära. Det går onekligen åt rätt håll. Nu ska jag bara hitta ett bra boende till min familj…
Var hemma hos mor och far och åt Sjötunga Walewska i måndags då H hade några väninnor över på middag. Förutom det uppenbart underbara i att maten smakade underbart samt cementerade min mage och det dracks chablis för första gången på ett tag(är inte den som hinkar just vitt) var det rätt kul. Jag och pappa gick ett varv runt området för att stampa ner maten och det var inte minst fint att gå runt där som barn jag lekt…som någon skrev. Kikade in i det klassrum där jag hade upprop i ettan, kollade in i matsalen på skolan…mindes en del tider som flytt kan man väl säga. Jag märkte det att jag inte riktigt tagit in det där området på länge. Har liksom stängt av det…tänkt att det är så avslutat…att jag aldrig mer ska bo där. Det är ju märkligt då mina föräldrar ju bor kvar trots allt..och faktum är att dom älskar det där stället. Men det är rätt fint nu när jag ser det från håll…och samtidigt på nära håll, men med öppna ögon…öppnare än på länge. Eller så är det bara nostalgi. Vet inte. Men jag vet att när jag åkte därifrån igår sent så var det med en viss känsla av tillhörighet…fast jag jobbat så för att klippa banden med den där platsen. Kanske försonas jag med min uppväxt på riktigt nu… Mina föräldrar har inte gjort något fel..det är inte det jag försonas med…utan mer platsen, och människorna som bodde…BOR…där. Det är så långt från mitt liv idag, men ändå så nära…eftersom alla vet vem min pappa är där…fortfarande. En gång i tiden var min morfar lika känd där, i det där området. Jag tror att…och pappa skulle aldrig erkänna det…han betydde mycket för min pappa faktiskt…hans sätt att vara med dom där människorna. Min morfar…är väl den av mina nära släktingar jag inte skrivit så mycket om här. Fast han kanske är den som förtjänar det mest…tror jag väntat på rätt tillfälle. En stor man. I de flesta avseenden.
Lördag morgon blev jag väckt av att H skulle upp…hon hade jobb att sköta och jag var lite lätt bakis efter natten och i den här åldern händer något som gör att det är helt jävla omöjligt att somna om när man väl vaknat. Spelar ingen roll om den sömn man tilldelats bestått av två timmar med huvudet under armen. Vaknar man är det kört. Utgång är lika med hemgång typ…samma princip i alla fall. Hade storslagna planer på att hinna med en massa saker men fastnade framför lägenhetsjakt på datorn och annat som bara tog min tid egentligen. Gick ner till Stureplan sen i alla fall på tillnyktringspromenad och gick förbi P på NK och pratade lite om våra gravida fruar respektive flickvänner som kanske inte varje dag rosar marknaden med ett vägvinnande sätt… Kändes skönt att någonstans verifiera att det är lika för alla. Ingen mannamån därvidlag.
Har ju en erkänd svaghet för kebab…kan liksom inte hjälpa det, trots att man inte sällan mår lite pyton efteråt. Fick bli min lunch innan jag cyklade upp till Hs jobb och hämtade henne för vidare transport till Söder där vi åt bohemmiddag på Fyra Knop innan vi tågade upp till Mosebacke och tog plats på Södra Teatern för att se Flickan med svavelstickorna i The Tiger Lillies tappning. Rörelseteater och ett gäng riktigt duktiga musikanter…men ändå inte riktigt hundra. Efter pausen ett entimmasset med bara bandet och det lossnade väl lite. Vi var ärligt talat inte helt hundra själva och däri ligger väl en del av förklaringen. Såhär efteråt måste jag säga att jag är glad att vi gick…men tyvärr kommer dom aldrig bli lika magiska som när dom var här med Shockheaded Peter på Stadsteatern. Hade inte velat missa det dock…som sagt. Gick hela vägen hem till Odenplan…stan i en enda jävla röra…
Igår åkte jag, bror och S traditionsenligt till Örebro för att se bortamatchen där. Gick ju bra. Känns som att det enda jag verkligen brinner för förutom min familj plötsligt börjar behandla mig väl igen…
Stressade hem från jobbet för att hinna till den där middagsbjudningen på Lidingö som visade sg börja redan 16.00...bytte skjorta, drack en försvarlig mängd fernet för magen... Upptäckte ju det där med 16.00 lite sent... hur som så hade J lovat att köra hela vår besättning till ön och eftersom de andra grabbarna bor i närheten av honom skulle dom hämtas upp på någon krog på Hornsgatan och jag skulle hämtas upp vid halv fem vid Stadion. Där stod man halv fem och pustade...ringde K och fråhade om dom var på gång. Svaret var inte upplyftande...dom hade inte hört ett ord från J, chauffören.
Gick ner till Sturehof, ringde O på vägen ner och fångade honom precis när han klivit ut från jobbet som ju är precis tvärs över gatan. Mötte upp honom i baren och hann med två mellis innan K ringde och berättade att J äntligen hade visat sig. Nu var vi två timmar försenade. I och för sig hade både jag och K, som kan ställas utan ansvar, medddelat löpande till värden..och han verkade ju inte ta allt för illa upp...sexton noll noll är trots allt rätt okristligt för den arbetande massan.
Väl där bjöds vi på hemkokta Lidingökräftor med drycker, grillat och en klassisk gino...någon form av kärt återseende. Toppkväll ändå, trots den dåliga starten...som dock gjort att i alla fall jag uppnått en rätt trivsam beusningsgrad. När bilen gick tillbaka till civilisationen hoppade jag av på Stureplan...mötte upp O ungefär där jag lämnat honom tidigare på eftermiddagen...träffade lite andra bekanta, men inget som fastnade...jag och O gick hem istället...undrade vilka som gick på Storstad nuförtiden...
Ikväll The Tiger Lillies på Södra Teatern. Kan bli magiskt med lite tur...
Den här veckan känns det, trots att börsen går åt helvete, som att allt håller på att falla på plats. Och vad börsen beträffar har man inte gjort någon förlust förrän man sålt med förlust. Man har heller inte vunnit något förrän man sålt med vinst. Bra att komma ihåg...
Angående det övriga känns det ganska mycket gräddtårta just nu. H mår fint, bebisen verkar också må fint...jobbet...ja jobbet. Satt i styrelsemöte i veckan från nio till tre vilket var längre än man kanske borde. Kändes bra efteråt dock eftersom vi visar grymma siffror och fortsatt stor potential. Jag tror koncernchefen vet om det också men känner att han inte vill ta till så stora ord för att riskera att jag och MJ ska börja slappa...vilket är en grov underskattning... Det kanske man skulle kunna tycka är lite jobbigt...men jag bryr mig inte. Vi kör det här så bra vi kan och det borde göra vem som helst nöjd. Dessutom togs det trevliga beslutet att vi flyttar kontoret på söder till trakterna av Östermalmstorg innan årets slut. Lokalerna är nästan klara. Underbart.
På väg till lokalchecken i veckan sprang jag på T och hans J utanför Foam. Otrolig timing skulle man kunna säga då just T stod på min att-ringa-för-lunch-lista. Lär bli något nästa vecka. Dom ville träffa mig och H i helgen..kanske ut med segelbåten, men H måste jobba in lite och själv ska jag till Örebro på söndag för att titta på fotbollen.
I eftermiddag träffa upp seglingsgänget på Lidingö för tidig middag och sen kanske det blir krogen...vem vet. Känns som att jag är den enda som har något att fira just nu...
Idag har jag brevväxlat med vår barnmorska. H behöver ro...och nu verkar det som att hon fått det. Men jag är lite orolig. Inte så mycket för barnet som för henne...all denna oro och spänning...kan inte vara bra.
Konfirmerade en flygresa nyss också. Känns inget kul att åka till Italien nu. Vill liksom inte lämna henne längre än en dag. Vad är det som hänt...och hur ska det bli sen?
Gäspar på jobbet idag. Jag och H åkte ner till mor och far i sommarhuset efter jobbet igår. Tar bara 45 minuter från Odenplan vid normal trafik...och i morse tog det bara 40 hit till kontoret på Söder...amazing...men fick ju ändå gå upp lite tidigare än brukligt för att hinna. Dock var det ju värt det...inte bara för rödvinsruset...jag sover dessutom så vansinnigt djupt där i mitt hus. Vårt hus kanske man ska säga. Känns som att H och jag är en familj eller något i den stilen nu...och bör dela såna grejer.
Läser på expressen.se en om kille på två år som ramlat av en karusell eller något sånt. Diesel heter han. Mmm...what goes around comes around hinner jag tänka...innan jag drabbas av dåligt samvete för att jag är så taskig mot ett barn. Det är ju inte hans fel att hans mamma har västvärldens sämsta smak. Förlåt.
Märker också att tonen här blir vassare och vassare. Inte meningen. Måste vara Schulmans fel. Den jäveln.
Finalmente börjar Stockholm likna något igen. Krogarna börjar befolkas och man kanske äntligen kan få lite nytta av dom där kontakterna man odlat så jävla dyrt under ett decennium. Det ska vara svårt att få bord!
Dessutom glänser mitt fotbollslag ikapp med mina nya skor. Det shoppades undan i lördags trots allt. Kvavt som fan var det, så jag var tvungen att läska mig på Sturehof...vilket såklart inte var någon större uppoffring.
Det enda som skitar ner glädjebägaren just nu är att H är statiskt nervös..men det släpper väl snart...och att koncernchefen är på mig om en rapport som ärligt talat mest är snömos. Problemet är att jag har svårt att sätta på pränt hur viktig jag är för den här verksamheten...priceless brukar man säga. Eller hybris...
Hs mamma är på besök i stan en sista gång nu innan hon flyttar hem hit igen. Jag drog tidigare från jobbet i fredags efter att ha varit riktigt produktiv och dessutom hunnit äta lunch med brorsan, hans madame och deras lilla son...som ju egentligen är rätt stor för sin ringa ålder. Hämtade upp H och hennes mamma från shopping på stan och var sugen på lite häng på någon uteservering men deom hade ätit en bisarrt sen lunch vilket gjorde att vi var helt i ofas. Hem alltså och fika på innergården. Jag drack mellis och fernet istället. Vi satt och snackade och hade det rätt trivsamt men jag började ju bli hungrig så tillslut blev det någon slags krisyutryckning till Bangkok Köket på Västmannagatan ändå...somnade tidigt bredvid min trötta kvinna. Vaknade av att hon var orolig som fan. Igen. Jag har skrivit det förr...gravida kvinnor är inte att leka med.
Underbart väder idag. Skulle vilja åka ut till segelbåten och hissa en stund men vette fan vem jag skulle ta med som sällskap.
Blir nog shopping som så många andra lördagar. Måste ha skor. Jodhpurs eller något sånt...
Det här med att bära barn verkar inte vara en promenad i parken. Det är mycket som händer...fysiskt såväl som psykiskt och dessutom gör det ju ont som fan om man har lite otur. Sen ska kvinnan dessutom föda barnet, helst den naturliga vägen med allt vad det innebär av smärta och jävelskap. Cred till kvinnorna innan oss med andra ord...som sett till att vi har en mänsklighet över huvud taget.
Men sen är det ju det där med att vara man. Man som väntar barn. Det är ju en rätt rejäl omställning för oss också..och även fysiskt, även om det kanske låter befängt. Men något händer...det står helt klart. Vi slipper dock foglossiing, utomkvädeshavandeskap, havandeskapsförgiftning och alla annan skit som kan hända när man råkat ligga skarpt. Som lök på laxen slipper vi dessutom föda barnet.
"Slipper". Mmm...rent göra-ont-utav-helvete-mässigt så är ju barnafödande inget man skriver upp på sin önskelista, och det är ju det argument som gärna används mot oss män. Få belyser förmånen det innebär att få bära det där barnet...och inte minst...alla dom fördelar som följer på det.
Exempel saknas inte. Som man får man nu, istället för den väna varelse som tidigare gjorde ens sällskap, ett veritabelt monster som beter som om vederbörande hade århundradets pms. Och det är alltså hela tiden, inte bara ett par dagar då och då. Hon har en kravlista på do's and dont's, en sk raider, värdig vilket pudelrockband som helst från ens ungdoms 80-tal. Över huvud taget är det plötsligt en kravmaskin utan någon som helst självständig förmåga till tanke och handling som vaggar runt i lägenheten och svär och bannar.
DET, mina vänner...det är ingen picnic i parken det heller. För mannen. Mannen...som någonstans har ruskigt lite att sätta emot kvinnan, barnmorskan och typ hela den kvinnliga bekantskapskretsen när drevet väl börjar gå...för att man lite försynt undrat om det inte kunde vara trevligt med normal samtalston som omväxling.
Men för det mesta älskar jag henne lika mycket hela tiden...sannolikt ännu mer nu. För hon är verkligen något att titta på. H. Med sin nya figur.
Ägnade hela tisdagen åt att sitta på kontoret uppe på Söder...ensam. Lunchen blev ju så munter som man förtjänar då men på Kaffebar på Hornsgatan fanns det en del sällskap när jag passerade för på-maten-kaffet. Gillar det stället...verkligen. Min Söderpärla. Det är ju glest mellan dom annars...mina söderpärlor.
Men det är trögstartat på jobbet känner jag...och jag märker att jag sitter och glor mer på börslistor och annat distraherande än jag borde...det är som Jake skrivit på nätet...att det är märkligt hur folk får nojan för en nedgång på 5% när dom inte varit nöjda med en uppgång på 45%...typ. Men så känner man att man sitter där själv och kliar sig i huvudet...
Tvättade igår och orkade inte laga mat OCH tvätta så det fick bli Tranan som är back in...ja..original då sommarbaren är ihoppackad...jag är rätt tacksam för det. Den halstrade råbiffen finns dock kvar ännu en tid, vilket jag nöjt noterade.
Annars mycket tankar på nystart nu. Jag ska fan sätta hårt mot hårt nu...inte låta otillbörliga suga mer energi ur mig än vad som är nödvändigt. Efter semestern är ett utmärkt tillfälle att skissa upp nya planer...precis som nyår funkar som en annan brytpunkt som man kan passa på att utnyttja. Vilket jag alltså tänker göra. Gränser ska sättas...så är det bara.
Första dagen hemma i stan igen var också dagen U. U som i ultraljud. H har varit sjukt nervös för det här men jag har uppburit något slags lugn ändå i frågan...kanske mest för att hålla henne på mattan...balansera lite så att säga.
Hämtade henne klockan 17 på jobbet och styrde upp till barnmorskan där vi fick sitta och vänta i det därför avsedda rummet. Och då hände det...jag blev så nervös att jag höll på att svimma. H däremot...lugn som en filbunke plötsligt.
Hur som helst blev vi ju inkallade tillslut och H blev ombedd att lägga sig ned på britsen...och plötsligt var det ombytta roller igen. H var som en fiolsträng och själv satt jag där, höll handen och tittade storögt på vad som visade sig vara en bebis. En bebis som verkar må bra, som låg och drack fostervatten...hur kul det nu kan vara, och sög på tummen. Japp...vi har det på bild! Det tog rätt lång tid in i sessionen innan H började slappna av tillräckligt för att kunna se själv på skärmen...att vi ju verkar ha ett vackert barn där inne. När jag såg hennes lättnad kom tårarna igen...och vi skrattade ihop till det där lilla skräpet där inne...och grät lite till.
Vi frågade om hon som körde den där staven om hon kunde se vad det var för kön på den lille figuren..och det kunde hon inte...sa hon. Men vi tror ändå att det är en liten tjej. Men den som orkar vänta får ju se förr eller senare i alla fall...så vi får väl ägna oss åt det...att vänta alltså.
Åkte snabbt sen till Solna för fotbollen och sen hem till brorsan och hans välskapte jätte till son innan jag och H landade igen hemma på Odenplan...där vi satt och beundrade bilderna från tidigare på dagen. Suger på tummen. Gör hon. Han. Hon...
Hemma igen. Jobb och börsras. Sol och värme...nu liksom. Well...
Kom hem från Kreta i helgen och som jag befarade var maten kass. Nu blir det inte Grekland igen på riktigt läääänge. Dom är trevliga som fan, extremt avslappnade...men det är väl kanske det som är felet..don't know. Det finns ingen matkultur hursomhelst och en vecka där med seriösa försök att hitta BRA mat, utan resultat, var fullt tillräckligt.
Men solen var varm, salladen smakade bra och öl fanns det...kall, så det var väl värt varenda krona.
Charterupplägget...mmm...jaa...det lär också dröja hoppas jag. "Alla på en gång" vekar vara regel snarare än undantag. Och så förväntas man vara så jävla social hela tiden bara för att man åker med samma flygplan. Jag vet inte, men jag och H är inte så asociala att vi inte kan umgås...men FLER vänner än dom man redan inte hinner med känns som något vi inte behövde en vecka på Kreta.
Men som sagt. Det var varmt, och vattnet likaså. Det räckte för mig.
Klämde de där Stieg Larsson-deckarna där under parasollet. Var väl ok, men han använde adjektivet "häpen" på varannan sida. Vem faan säger "häpen" idag? Kändes lite mossigt...dessutom störde jag mig på att det knullades så infernaliskt mycket. Kanske en aning spekulativt...eller är det bara jag...?
Ska komma igång med det här igen nurå...utifall någon är kvar efter fyra veckors frånvaro.
